Ibland tror jag Amanda hatar mig.

Har man världens snällaste bebis som aldrig säger emot någonting, ja då kan man testa det mesta!

Tänk att fortfarande ha den där känslan.

Den där underbara känslan när det pirrar i hela kroppen och enda in i hjärtat.

Den där känslan som gör en alldeles fnittrig inombords bara man ser en bild eller hör ett namn.

Den där känslan att se in i någons ögon och veta hur älskad man är.

När man kan se att man är hela världen för någon.

När man bara vet att det är den där människan man vill dela resten av sitt liv med.

Oavsett vad.

 När man kan göra allt, precis vad som helst, för en annan människa.

Att få vakna bredvid den där människan varje dag, i månader, år, och ändå känna sig lika nyförälskad som den allra första gången man vaknade upp bredvid varandra.

När ingen annan än just den där speciella människan får dig att skratta från hjärtat, varje dag.

När någon är hela din värld.

Kärlek.

Det är snart 9 månader sedan jag fick din ring på mitt finger, min älskade bästa vän.

Min busunge.

Mitt liv.

9 månader sedan du gjorde mig till den lyckligaste i världen.

Jag ÄLSKAR dig! ♥

Jag skrattar så jag håller på att dö!

En glödhet dusch och en omelett med korv senare och man mår riktigt fint faktiskt.

Jag försökte ragga med mig mannen in i duschen med mig men han satt så arg så med sitt pappersarbete så han duschar nu i stället.

Inte mig emot, då får jag njuta av en snygg nakenfis som springer runt!

Hehe..

Ja och nu då?

Det vette fan.

Det här är Greger. Eller Sivert kanske det va? Me like the serious face.

Det blev en tidig morgon som vanligt här.

Inte för mannen då, han sover som en liten bebis. Men både jag och råttorna har varit uppe senaste timmen.

Vad som händer idag vet jag inte heller. Vi har liksom inga planer alls.

Men tanken har slagit mig att eventuellt ta en sån där promenad som ger en lite motion. Synd bara att det låter så jobbigt..Humöret vill mera ligga hemma på soffan och känna sig lite degig och slö.

Råttorna ska i alla fall få komma ut och roa sig.

Man saknar liksom lite av den här värmen när man kom hem igen..

Här hemma känner man sig inte riktigt tillfredsställd och nöjd av värme, här går man mer runt med tuttfräs hela tiden för att det är så kallt.

Vi har varit borta i 2 dagar, blev så hastigt att vi försvann så hann aldrig säga det.

Vi har eldat i vedspis och haft det rätt bra faktiskt utan internet och allt.

Orkar inte uppdatera så mycket om det just nu.

Det gör jag imorgon i stället.

Jag ägnar mig just nu åt att kolla på lite ear cuffs och eventuella snygga frisyrer. Ear cuffs hittade jag många jag ville ha. Bland annat från DENNA (<---Länk) sida.

Frisyrer är däremot svårare.

Men det är sånt man hinner med att leta rätt på. För jag ska verkligen ha en som är JAG. Inte vad någon annan säger att jag ska ha.

Nu är det slut med att gå efter vad alla andra vill hela tiden.

Finns dom som tycker det är skitfult med ear cuffs, fine, skiter väl jag i. Jag tycker det är snyggt och därför ska jag ha det också.

Finns dom som tycker att tjejer endast ska ha långt hår, att korta frisyrer inte passar tjejer.

Skiter jag också i. Jag trivs i kort och därför tänker jag ha det också.

Vad bittert det blev helt plötsligt. Skitsamma.

Jag vet i alla fall en frisyr jag inte ska ha..

3 och en halv månad har jag hållt på med LCHF.

27 cm har försvunnit från midjan.

Hela 27 cm!

För mig är det sjukt att något så stort går på så kort tid.

Hela jag har försvunnit med 18 kg. Och det är nu det verkligen börjar märkas av.

Jag har smalare ansikte, jag har inte längre en päronformad figur, alla jeans är för stora, snart mjukisbyxorna också, jag börjar kunna ha kläder som varit för små i flera år, min dubbelhaka är borta, jag klarar av att gå med rask takt utan att känna mig halvdöd efter 2 min, jag kan andas ordenkligt när jag ligger i soffan, förr fick jag ta djupa andetag hela tiden för att få luft, jag kan få på mig sportbh:n alldeles själv! (tragiskt men sanningen är den att mot slutet innan jag började med LCHF var jag tvungen att få hjälp att dra ner den, jag klarade inte det själv..)

Det är så många nätter som jag gråtit över min egna kropp och mitt utseende, känt mig helt värdelös och äcklig, till och med stått framför spegeln och sagt till mig själv att jag inte duger.

Att jag inte borde finnas till.

Jag kände mig som den äckligaste människan i världen.

Nu, för första gången känner jag mig bra!

18 kg på inte ens 4 månader, helt själv, det är fan skitbra jobbat!

Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Mitt mål är bara 18 kg bort. Då ska jag klippa mig i en snygg frisyr, göra nya hål i örat (ni vet längst hela örat) och färga håret till något snyggt.

18 kg, det är en bit kvar, men inte ett dugg omöjligt! Jag är mer taggad än någonsin!

Vägen mot ett bättre självförtroende och bättre hälsa fortsätter.

Beach 2013, here I come!