Det är så roligt att se att ingen bryr sig om en så fort man lägger ner facebook.

Ingen smsar, ingen ringer och ingen grattar en på ens födelsedag.

Ja jag fyllde faktiskt 23 precis nyligen. Ingen annan än min familj sa grattis.

Tack "vänner"! Jag ska komma ihåg er också! 

Om mitt liv suger av att inte ha någon att prata med mer än mitt Troll, hans familj och min egna?

Absolut inte!

Inte fan vill väl jag läsa om alla människor som skryter över att dom ska iväg och jobba och får så hög lön.

Som tror att dom är något för att dom jobbar..
Eller dom där som förfinar precis allting och får dom själva att se ut som att dom är perfekta hela tiden.

Allt skitsnack och tråkiga uppdateringar om att dom ska se film..

Nej fy fan.

Jag har det jävligt bra nu för tiden när man inte har något att sitta å glo på i onödan.

För det är vad man gör. Glor i onödan.

Man uppdaterar sidan om och om igen tills det äntligen till slut kommer en uppdatering.

Och så där håller det på hela dagen, för att man inte har annat att göra.

Men jo, det finns faktiskt mängder med saker att göra!

Visste ni att jag till exempel läst två böcker, fått ett nytt intresse och snart nått -50 kg?

Nej det är ju klart.

Ingen bryr sig ju om att höra vad man gör, hur man mår eller om man vill ses.

Alla mina tankar, mina känslor och mina ord skrivs nu för tiden i en bok. Den svarta med snygga bilder på.

Där är det min egna handstil, mina alldeles egna skrivna ord. Bokstav för bokstav.
Papper, penna och sudd. Det gamla. Det som alltid funkat bäst. Där finns det ingen som kan ha skrivit orden åt mig. Det är bara jag.

Min fristad.

Där kan jag vara 100% mig själv och veta att jag kan skriva precis vad jag känner utan att behöva vara rädd att någon annan ska hacka sig in i min dator och läsa mitt innersta. Mitt privata. Mina känslor.

Med pennan och den svarta boken känner jag mig trygg.

Internet är inte längre något för mig. Jag vill ha tillbaka det som fanns när jag var liten. När man ringde varandra om man ville leka eller ta reda på hur sin kompis mådde.

När allt va så mycket bättre.

Därför finns inte min facebook mer. Och snart kanske inte den här bloggen heller.
Facebook valde JAG att lägga ner av egen vilja. Jag vill kunna leva i en värld som inte styrs av ett community.

"Är man inte vänner på facebook är man inte vänner i verkligheten heller".
Alla vet vad jag pratar om. Och jag vill inte ha det så. Jag vill kunna ha något att faktiskt prata om när jag möter mina vänner i stället för att alltid använda frasen: "Ja jag vet, jag läste det på facebook!"

Att folk sedan tar det så löjligt personligt att jag valt själv att ta bort den sidan får dom själva stå för. Jag kan bara hoppas att dom en dag själva förstår vad otroligt löjliga dom är.

Nu vet ni i alla fall vart jag är. Det är jag och den svarta boken, Trollet och telefonen. Mer än så är det faktiskt inte.

Jag känner mig faktiskt mycket gladare av att inte veta vad folk har bakat för perfekta bakelser, hur dom har inrett sitt perfekta hem till sin perfekta familj. Jag måste inte veta när folk har fikat, sett på film eller bajsat. Jag måste inte ta del av alla löjliga bråk folk skriver på sin status, och jag måste absolut inte veta senaste skvallret.
Jag klarar mig väldigt bra ändå.

Många saker förlåter jag, andra förlåter jag aldrig.

Det här. Det kommer jag aldrig någonsin förlåta.


Riktigt besviken är vad jag är...