Idag fick det bli en liten vända med Ricko.

Jag är fortfarande sjuk och känner mig överansträngd för nästan ingenting, men Ricko måste få röra på sig så därför gick vi en bit i kylan.
(Ta det lugnt! Han har fått gå långa vändor med husse i veckan!)

Ricko är ju som jag nämt tidigare inne i sin allra värsta trots just nu och är oftast mer vild än tam när vi är ute nu för tiden och han drar i kopplet så man tror inte att man ska ha några armar kvar när man kommer hem igen.

Men då och då kommer den där sköna hunden fram.

Den där som man bara älskar till döds.

Idag visade han den hunden och jag fick tillbaka hoppet en aning om att han kommer sluta vara så jobbig.

Han drog i stort sett knappt någonting.

Lite drog han men det va inte så nämnvärt.

Han får som bekant inte nosa så mycket i kopplet eftersom han stressar upp sig så då och inte ens det gjorde han.

Han gick lugnt och fint och bara såg sig lugnt omkring.

Självklart lönar det sig att sköta sig och det vet han, så idag fick han leka på idrottsplatsen på vägen hem.

Till och med då hörde han vart enda ord.

Jag hade kunnat viska när jag lockade på honom.

Så lyhörd och duktig var han.

Vi har en hund där under den där jobbiga trotsiga skitungen som tror att han äger världen!

Hurra!

Bilderna är inte från idag men det spelar ingen roll känner jag. Han är ju lika fin ändå   

Vad gör man när man aldrig får sova?
Vad gör man när hjärtat håller på att gå sönder?
Vad gör man när livsgnistan liksom bara dör?

Det känns bara oftare och oftare som att jag snart inte har något egentligen meningsfullt att leva för alls längre.
Jag får sällan höra någonting som är bra med mig. Det är ingen som säger att den älskar mig längre. Ingen som gör något, överhuvudtaget.

Jag känner mig som den ensammaste på hela jorden.

Allt för ofta nu ligger jag vaken varje natt och det går inte för allt i världen att sova.
Jag hör snarkningarna från både Ricko och Trollet. Båda sover som två grisar.
Men här ligger jag. Ensam och inte det minsta pigg.
Men jag kan inte sova.
Jag vill också snarka som en gris.
Jag vill, men jag kan inte.
Jag är aptrött men kan för allt i världen inte sova.
Jag blir tokig och till slut gråter jag av utmattning och då somnar jag.
Klockan 3 men oftast 4 somnar jag och vaknar till slut igen klockan halv 8. Sen får jag inte sova mer. Det går inte.

Jag önskar så mycket.
Eller egentligen inte mer än någon annan, men det börjar kännas för mycket begärt.

Jag önskar att någon, bara ibland i alla fall kunde säga att jag betydde något.
Betyder något.
Så att jag visste att åtminstone någon skulle sakna mig om jag försvann.

Är det för mycket begärt?

"Le om du vill ha bollen!"

Först blev Trollet förkyld, sen blev jag smittad.
Jag har mått så jävla dåligt och har knappt sovit alls senaste dagarna.
Idag fick jag äntligen nässpray och VAFAN.
VARFÖR har jag aldrig köpt nässpray?!

Helt plötsligt kan jag andas.
Helt plötligt känns det inte som att bihålorna ska sprängas, och helt plötsligt blev jag nästan bra?
Vafan?
Tänk om jag tänkt på det tidigare, då kanske jag sluppit dö 15 gånger om varje förkylning?!

Jag skrev ett aplångt inlägg i mobilen.

Sen råkade jag trycka på bakåtknappen och allt försvann. Suck.

Jag bytte till datorn.

Jag började i alla fall så här eller nå:

Jag ser dagligen alla dessa kreativa och duktiga människor som visar upp allt dom gjort med stolthet.

Det gör mig både glad och ledsen.

Glad för deras skull. Att dom är bra på något och utvecklar det.

Ledsen för att det får mig dagligen att inse att jag inte kan någonting. Jag är inte bra på någonting.

Att kunna baka och laga mat efter recept är ju inte precis en big deal, jag följer ju bara instruktionerna för vad någon annan kämpat sig svettig för att få ihop.

Det får mig också att tänka på alla dessa arbetsintervjuer man ska gå på när man söker jobb.

Tror ni det går bra för mig eller?

NEJ FÖR JAG SUGER JU PÅ ALLTING OCH MAN MÅSTE VARA SÅ JÄVLA BRA PÅ ALLT OM MAN GÅR PÅ INTERVJU!

Liksom, "nämn tre saker du är bra på" eller "beskriv dig själv med tre ord".

Jag är inte bra på någonting.

Jag är deprimerad, bitter och skittråkig.

Ja men åh va bra det går att få jobbet man vill ha av hela sin själ!   

På varje intervju ska jag vara någon jag inte är och det gör mig bara ännu mer ledsen.

Jag brukade vara världens gladaste varje dag och jag brukade beskriva mig själv som "skitrolig och utåtriktad".

Jag har ju knappt ens några vänner.

100+ på facebook är inte precis att räkna med.

För det är liksom inte så att 100+ hör av sig för att fråga hur man mår eller om man vill hitta på något.

Det är inte ens 5+ som hör av sig.

Jag brukade kommentera då och då hos mina vänner att jag bryr mig jättemycket om dom och saknar dom och gärna ville ses. Det har jag slutat med för jag fick 99% av gångerna en "gilla kommentaren" eller en tafatt liten kommentar om "ja vi måste ses! det var evigheter sedan" men självklart händer ingenting för det är bara jag som ska åka till alla andra hela tiden men ingen hälsar på mig.

"Men hallå! Du har ju din hund! Hitta på grejer med honom."

Ja men varken han eller jag skulle ju orka med för det första att vara ute hela jäkla tiden 24/7.

Någon gång vill man väl göra något annat?

Och för det andra så finns det INGENTING roligt att göra med en hund där vi bor för att ingenting satsas på djuren här.

Det finns inte ens en hundrastgård att gå till.

Men åk någonstans då?

Ja vart då?

Vart ska jag åka ensam och hitta på något ensam?

Trollet är inte för fem öre intresserad av att gå kurser tillsammans med mig och Ricko och ser honom ändå bara som min hund för "det är ju mitt intresse bara".

Han intresserar sig bara av sina bilar och pratar bara bilar. Så nej, det kom inte ens på fråga.

Så ja.

Här har ni mig.

Ensam och jävligt deprimerad.

Utan hobbysar och utan liv.

Men, jag har snart sett varenda jävla film som någonsin gjorts.

Det kan jag ju skriva i mitt cv.

Jag saknar verkligen den där tiden då man kände att man var någon.

När man uppriktigt kunde säga att man var "social och utåtriktad", för det var den man var. På riktigt.

Nu är jag mest bara trött, har ont överallt och gråter så fort jag blir ensam.

Ibland gör det så ont att vara jag att det känns som att hjärtat ska gå sönder.

Våren börjar knacka på dörren nu och det börjar kännas lite bättre när solen faktiskt visar sig mer än en gång i månaden.

Man får inte lika ont i huvudet av att gå ut längre.

I och med att våren börjar komma så kan vi även börja socialträna Ricko mera.

Vi har inte kunnat göra det för att vintern har varit så vansinnigt dålig och kall, och dels för att människor helt enkelt inte kunnat ge fan i honom så vi har fått vänta ut tills han inte är lika liten och attraktiv för klappare och idioter.

Nu är han stor och klumpig, tung och full av energi och det är inte lika roligt att han kommer dundrandes fram längre och tacklar ner människor.

Ja han gör det.

Han tacklas.

Och ja det är skitjobbigt.

Men han är fortfarande liten och han måste lära sig att man inte gör så.

Vilket har varit helt jävla omöjligt att lära honom så länge människor uppmuntrar det.

Det går i alla fall bättre och bättre med socialträningen.

Ricko är en väldigt stressad hund och stressar upp för ingenting, så det är väldigt skönt nu när människor kan låta oss vara ifred lite mer så han får tiden att öva.

Igår gjorde han enorma framsteg och till och med låg stilla medans människor gick förbi honom på nära håll.

Så vi pussades och han fick massa beröm.

Vi har för övrigt börjat plocka bort mer och mer saker inomhus åt honom då han behöver öva på att ha lite tråkigt helt enkelt.

Det går också bättre och bättre.

I början tjöt han i högan sky och tyckte att vi va dom dummaste människorna i hela världen som plågade honom med att ha lite tråkigt ibland.

Nu ligger han mest och sover å snarkar.

För övrigt skulle jag varit på möte nu på morgonen insåg jag när det väl var försent.

Men skitsamma, det var inget viktigt och jag blir mest på dåligt humör när jag är där.

Det känns ju lite så där halvkasst att förstöra ett bra humör liksom.

Snart är det påsk förresten!

Vi har inget mer planerat än att köpa godis och bli tjockisar..haha

Alltså ja...

Jag stöter ihop med en kvinna ibland, inte ofta tacko och lov, när jag är ute och går med Ricko och tammefan varenda gång ska hon läxa upp mig hur jag ska göra med min hund.

Jag ska lära honom sluta hoppa.

Jag ska sätta nosgrimma på honom så han slutar dra. (jag brukar ha kopplet runt magen och det stör henne otroligt)

Han SKA hälsa på allt som rör sig.

Han SKA uppföra sig si och så och han SKA göra både det ena och det andra.

Ricko är en valp.

Han är 6 månader gammal och full i bus.

Självklart hoppar han när vi möter någon han får hälsa på.

Det är inte konstigt att han drar i kopplet eller skäller till någon gång åt en bil som låter underligt,

eller att han piper väldigt mycket när han tvingas vänta mer än en sekund på något.

Han är en valp.

Man kan inte kräva så jävla mycket av honom än.

Han kommer att lugna ner sig.

Han kommer lära sig att sluta pipa när han ska lära sig att vänta.

Han kommer lära sig sen i sommar att möta andra utan att hälsa och vara så hysterisk.

Han kommer lära sig att man inte drar i kopplet.

Allt sånt kommer med tiden.

Lugna ner dig kärring.

Ett barn är ett barn precis som att en valp är en valp.