Idag har jag och Ricko gått iväg och fixat granris för att snygga till trappen en aning.

Den ser ju bara för tråkig ut som den är bara.

När vi kom hem fick jag torka av herr blöt då han gått crazy genom det blöta blåbärsriset, sen fick han faktiskt stanna inne medans jag fixade ute.

Helt odramatiskt gick jag bara ut och in genom dörren och gjorde det jag skulle.

Fixade trappen, hämtade hö åt kaninerna, gick runt på baksidan och fixa lite där.

Jag trodde på kalabalik hos lilleman men döm om min förvåning när han bara sover vid ytterdörren utan att bry sig ett skvatt.

Verkligen riktiga framsteg!

Så här blev förresten trappen:

Jag är inte helt nöjd än men det ser ju betydligt trevligare ut än bara en tom träbänk.

Nu har jag en kladdkaka som gräddas i ugnen i väntan på att Trollet ska komma hem.
Jag vet inte ens om han vill ha men jag tänkte att det kan vara trevligt att ha något att bjuda på om man får främmande.

Han är ljuvlig vaken men gudomlig så här också.

Varje morgon är densamma.
Man lägger sig på kvällen och tänker:

"Gud va skönt, imorgon kan jag sova länge!"

Men så står det ju där utanför grinden till sovrummet varje morgon klockan 7 en så glad liten kille som viftar på svansen och håller på att krypa ur skinnet av glädje när han hör att vi vaknade.
Så vi går upp.
Varje morgon senast klockan 7.
Men så är det med bebisar.
Jag kan gärna ta det när han är så söt!

I helgen har vi hälsat på "mommo". Min mor alltså, men vi kallar henne mommo när Ricko ska med.

Att få komma och hälsa på där är riktigt lattjo!

Det finns både konstiga hundar med pinnar på huvudet, som Ricko skulle sagt. Eller getter på ren svenska.

Höns i massor, konstiga ankor och andra vovvar.

En av mors hundar är snäll så han är dum och vill gärna leka med Ricko. Han har tålamod till miljoner och låter Ricko hålla på. 10 år är gubben och leka har aldrig vart hans grej, men när Ricko kommer, ja då racear gubben över hela gården. Så kul att se!   

Den andra hunden däremot är 99% elak mot andra hundar så han får vara i hundgård när vi är där tills han vant sig.

För övrigt så har vi gett upp kampen om pipleksak.

Det skar helt enkelt för mycket i hjärtat och se han älska dom där tortyrsakerna när vi hälsar på hos andra och sen inte få en egen.

Så han fick två egna.

En gris och en ett ben i tyg.

Det här är Ricko medans jag skriver.

Det säger ju allt!

Han är SÅ stolt!

Ricko var med in till stan igår och fick handla lite.

Vi stannade bland annat vid dollarstore för att handla godis åt honom så han hade att göra medans matte och husse storhandla.

Han gillar inte att åka bil, eller har inte gjort men han börjar lära sig nu.

Men att lämna han ensam i bilen korta stunder är inga som helst problem, han lägger sig nästan direkt och sover. Hemma däremot om man lämnar honom för att gå ut och slänga soporna så blir han jätteledsen och står och piper och ylar efter en stund.

Så därför försöker jag stänga grinden ganska ofta mellan storrum och kök för att han ska lära sig. Det går bättre och bättre!

Vi har gått från att bli totalt galen och riva ner allt i fönstret när man lämnar honom 1 min (alltså man står bara bakom hörnet men lagomt "borta" för att han inte ska se en) till att han sitter knäpptyst upp emot 15 min, alternativt går och lägger sig, på bara någon vecka!

Han är riktigt duktig!

Någon gång måste han ju trots allt lära sig att det inte är en världskatastrof om matte och husse är borta någon timme utan honom.

Ricko är 12 veckor.

Han är labrador/golden och border collie.

Han kan:
Tassen/andra tassen

Sitt

Ligg

Snurra (i övningsfasen än)

Sitt kvar och stanna (också i övningsfas)

Hit/Kom

High five

Och han kan hämta exempelvis bollen om man kastar och ber honom komma tillbaka med den.

Han lär sig saker betydligt snabbare nu mot när han kom och hans fokus blir bättre och bättre.

Han är så gott som rumsren och har nästan varit sen han kom vid 9 veckors ålder.
Allt som oftast glömmer man faktiskt av att han är liten då han är så lätt att ha och göra med.

Men vi har saker att öva på vi också.

Inte dom lättaste sakerna såklart.

Han kan inte vara ensam, han piper konstant och han kan inte stanna på sin plats i bilen. (han sticker fram i förarsätet så fort vi går ur bilen istället för att vara kvar i kombidelen där han ska vara.) (ja vi SKA skaffa galler så det slutar)

Det måste vi öva på.

Jag hade kanske önskat lite mer att han hellre hade haft just en annan brist än att inte kunna vara ensam ens en kvart, men man kan inte få allt.
Vi får öva, öva och öva tills det sitter helt enkelt.

Nu lämnar jag självklart inte en valp ensam hemma utan det jag menar är att jag knappt ens får lämna rummet innan han börjar pipa och skrika och stressa upp sig.
Det är det vi måste öva på.
Att han inte MÅSTE vara min svans 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Hur som så har Trollet fått sovmorgon idag.
Jag skulle önska att jag hade lika lätt att somna om som han har på morgonen.
Då skulle jag också kunna sova en stund till efter att Ricko fått frukost, kissat, busat och slutligen lägger sig för att snarka.
Men icke. Jag har någon inbyggd jävla röst som bara gapskrattar åt mig när jag är trött och tycker att
"HAHA fuck you! Sova får du göra i graven din jävel!"

That´s life I guess...

Jaha, ska vi försöka ta upp det här igen då?

Vi lever och mår bra än i den här hålan till by, men det har väl inte hänt så värst mycket om dagarna mer än gamla inprentade rutiner.
Det känns lite så, som att livet mest gått på rutin.
Nu för tiden kan man väl säga att det hänt lite mer på just livsfronten och därför känner jag att jag kan ta upp det här igen.

Här är anledningen:

Världens bästa valp Ricko.

Han har sina stunder han med, som vilken normal valp som helst, som går all in för att hitta ens svaga punkt.
Men allt som oftast är han den bästa valp man kan önska sig.
Han har ett varmt hjärta och en glad själ.

Även om jag i stort sett aldrig får äta min frukost ifred längre när vi är själva hemma, laga min mat när jag är hungrig, ha mina tofflor i fred eller ens sova hur länge jag vill på morgonen, så är han ändå det bästa som hänt sedan Trollet kom in i mitt liv.
Han livar upp stämningen en hel del och han får en att glömma lite hur dåligt man mår av att bo här i byn.

Han får oss att leva för dagen och lär oss att älska det vi har här och nu.

Är ni med oss i det här äventyret?