Ja jag har tagit tillbaka facebook.

För att få kontakt igen med folk som helt struntar i att det finns telefoner.

Och ja, jag uppdaterar alldeles för mycket om Nappe.

Man måste inte vara vän med mig där om man nu tycker att det är SÅ himla jobbigt.

Men jag vill skriva om det jag vill. Jag vill skriva om det som gör mig glad.

Och det FÅR jag göra.

Jag tvingar ingen att läsa.

Många gånger är jag ledsen och gråter precis som alla andra.

Jag gråter så mycket ibland när jag är ensam att jag somnar av utmattning.

När jag är så ledsen har jag oftast ingen att vända mig till.

Oftast finns det ingen som vill lyssna eller komma till mig och ge mig en kram.

Då vänder jag mig till Nappe.

Då sitter jag där med honom en stund på golvet.

Oftast behöver jag inte säga någonting. Han bara vet ändå.

Han springer runt och beter sig som en liten clown, hoppar meterhöga glädjeskutt, stannar upp för att kolla så jag ser honom och så springer han igen.

Han får mig att skratta.

Han tar ner mig på jorden igen.

Ibland när inte det hjälper så kryper han bara nära, sitter där och bara finns till.

När han vet att jag behöver, när han känner att hjärtat gör ont, så ger han mig en puss.

Även om han inte kan tala så vet jag att det är hans sätt att säga att allt blir bra. Att han trots allt finns där.

Att han älskar mig ändå, fast jag är som jag är.

Han har legat vid min sida i en timme nu.

Då och då ger vi varandra en blick.

Han vet, han förstår, han behöver bara finnas där.

Mer än vad någon någonsin kommer förstå, så älskar jag den kaninen så oerhört enormt att hjärtat ibland slår ett extra slag bara jag tänker på honom.

Om ni inte kan ta det så fortsätt då i så fall bort mig som vän.

Det verkar ju vara väldans känsligt det där.

Jag tänker på er.

Mina fina änglar.

Jag tänker ofta på er och minns tillbaka på alla roliga stunder ni gav mig.

Jag hoppas att ni har det bra där på andra sidan regnbågsbron.

Jag saknar er. Så hjärtat gör alldeles ont! ♥