Det är en sån här dag idag.

Världens busigaste kille på kvällarna är han.

På morgonen och eftermiddagarna är han relativt lugn, mest envis att han ska under soffan men annars sover han mest.

Men till kvällarna, helst precis tills vi övriga i huset vill sova, då blir han som galen!

När jag började filma hade han redan hållt på ett bra tag.

Suddigt i början men det blir snabbt bättre! 

Mobilen förstår inte alltid vad skärpa betyder..
 

Jag har fått mig en alldeles egen liten "hund" här hemma.

Han följer mig överallt och håller koll så allt går rätt till.

Sen springer han som en liten tok så öronen fladdrar och så sitter han plötsligt där och stirrar på en.

Om dom bara hade förstått honom från början, dom som hade honom tidigare, då hade dom förstått vilken go kille dom haft hela tiden.

Han vill helt enkelt bara vara med.

När dom kom med honom hade dom fyllt buren med alldeles för mycket spån, för att det skulle se bra ut.

Matskålen var överfull av dollar store mat. En saltsten satt på gallret och gamla torra morrötter låg lite demostrativt i matskålen, för att liksom visa att han får grönsaker.

Man behöver inte vara speciellt mycket till proffs på kaniner för att kunna se snabbt att han inte haft som han ska ha det. Ja menar, allt jag lärt mig har jag lärt mig på 5 min.

Allt går bara man läser lite.

Men dom skyfflade bara in honom i lägenheten med ett påklistrat leende och

"Här kommer ett stycke kanin!"

Inget "hejdå" ingen blick åt honom. Ingenting.

Dom tog bara snabbt emot dom ynka kronor han kostade och drog iväg med ett fejkat leende och
"Hör gärna av dig hur det går".

Otroligt mycket känsla i den meningen kan jag säga.

Dom första två dagarna fick han ha som han alltid haft det för att jag inte ville stressa honom.

Det är nog jobbigt att byta matte och husse bara på 5 min.

Det enda jag gjorde var att ge honom massa hö och minska på maten i skålen, till rätt mängd.

Dag 3 förstod jag va "felet" med Ludde var.

Han va extremt revirskyddande och blev rasande så fort jag skulle byta hans toalätthörna.

Dom andra dagarna var han ju bara i chock att allt va nytt, då kom inte hans rätta jag fram.

Men jag puttade bestämt undan honom och vips så gav han sig, han fick en egen toalättlåda, tidningar i botten, leksaker och ny mat.

Idag, 4 dagar senare, bryr han sig inte alls att jag ens kommer i närheten av hans låda, han blir överlycklig när det är dags för frukost och han springer och skuttar runt som en liten tok.

Han får motion och chansen att vara kanin, och plötsligt har jag fått en liten knähund som är med överallt.

Han vet att han heter Ludde.

När man ropar kommer han springandes.

Om dom bara förstått att han behövde komma ut och springa lite mer och få motion hade dom förstått vilken go kille dom faktiskt haft.

I den här lilla familjen har vi precis fått hem en ny liten medlem.

En nyfiken kille med mycket energi.

Tamråttor ligger mig varmt om hjärtat och jag skulle gärna ha hela huset fullt av dom. Men dom har också sina nackdelar.

Cancern och alla dessa sjukdomar.

Eftersom dom är så känsliga för drag som dom är så passar det inte egentligen att ha tamråttor i dom här lägenheterna eftersom dom inte gör annat än just drar..

Och mycoplasma är just ett sånt jädra stort problem. 

Kajsa ligger mig fortfarande så enormt varmt om hjärtat och bara tanken på att våran tid tillsammans snart kommer vara slut gör att det gör så vansinnigt ont i mig..

Jag vill inte att hon ska försvinna.

Men jag vet att hon en dag kommer att göra just det. Försvinna ifrån mig och istället leka med änglarna.

Men det är inte därför våran nya kille kommit. För att ersätta henne.

Så klart inte.

Han har kommit för att jag känner att jag är redo för ansvaret han kräver och för att jag vill helt enkelt.

Ludde heter min nya kille.

Egentligen Ludvig men Ludde känns så mycket enklare.

Han hjälper mig att fixa med det gröna.

Och han leker kurragömma med mig.

Jag lovar, man hittar honom aldrig..

Vi har lite småfix att ordna med innan allt är bra.

Kastrering till exempel men det säger vi inte till Ludde..  

Jag närmar mig snart ett år med hjälpen av LCHF.

Jag kan erkänna att jag började förut, för ett bra tag sen, men jag misslyckades totalt.

Jag hade hört så mycket gott om detta "mirakel" som det kallades så ofta och jag, liktsom många andra, började med inställningen:
"Wow! Jag ska OCKSÅ gå ner 50 kg på 2 månader som ALLA andra! Det här blir LÄTT!"

Sanningen är att det inte alls är så och det är det som gör att dom flesta blir så besvikna.

Precis som jag blev.

Jag misste inte ens 10 kg under dom veckor jag höll på och jag mådde skit rent ut sagt.

Alla andra gick ju ner men inte jag..

Så jag slutade.

Jag frossade i potatis, godis, läsk och fikabröd enda tills jag tröttnade.

Och DÅ tänkte jag att jag skulle ge LCHF en ny chans.

Om jag ändå va så trött på socker och kolhydrater så varför inte?

Jag gick in med en helt ny inställning.

Jag tänkte att allt får ta sin tid.

Att det ska bli roligt och att jag FÅR fuska om det blir kämpigt.

Att det är okej att gå upp 1-2 kg någon gång ibland. 

Och framför allt, att jag gör det för min EGEN skull, inte för alla andra.

Plötsligt stod jag där och log varje dag när jag ställde mig på vågen.

Jag kunde bokstavligen se hur vartenda kilo försvann.

Vart endaste lilla gram.

Utan all stress och "tävlan" med alla andra fick jag helt plötsligt en ny syn på det hela.

Det blev roligt.

Jag fuskar med chips, jag gör chokladbollar efter originalrecept bara det att jag har stevia i stället för socker, jag dricker ibland lite för mycket lightläsk och jag äter ibland för mycket mörk choklad.

Jag dregglar så mycket när jag känner doften av nypoppade smörpopcorn att jag smakar utan att skämmas.

Jag reder mina såser med helt vanligt mjöl och jag äter ibland helt vanligt knäckebröd till frukost.

Jag äter ibland fullkornsbaguette med lite för mycket mangorajasås och jag har både majs, banan och helt vanlig tacokrydda i min tacos.

Jag går inte varje dag och jag tränar inte livet ur mig heller.

Jag är mänsklig.

Det är fullt mänsligt att fuska, att ha laster och att inte alltid lyckas lika bra som alla andra.

Jag gör så gott JAG kan och jag är förbannat stolt över mig själv.

Jag bryr mig inte hur lång tid det tar innan jag når mitt stora mål på -55 kg.

Jag har roligt och det är det som räknas.

Så vad säger egentligen måtten och kilorna då bakom allt detta "fuskande" med maten?

Jo det ska jag allt säga er.

Mått:

Lår: -22 cm på vardera

Armar: -12 cm på vardera

Mage: -26 cm

Vikt:

-48 kg