Jag närmar mig snart ett år med hjälpen av LCHF.

Jag kan erkänna att jag började förut, för ett bra tag sen, men jag misslyckades totalt.

Jag hade hört så mycket gott om detta "mirakel" som det kallades så ofta och jag, liktsom många andra, började med inställningen:
"Wow! Jag ska OCKSÅ gå ner 50 kg på 2 månader som ALLA andra! Det här blir LÄTT!"

Sanningen är att det inte alls är så och det är det som gör att dom flesta blir så besvikna.

Precis som jag blev.

Jag misste inte ens 10 kg under dom veckor jag höll på och jag mådde skit rent ut sagt.

Alla andra gick ju ner men inte jag..

Så jag slutade.

Jag frossade i potatis, godis, läsk och fikabröd enda tills jag tröttnade.

Och DÅ tänkte jag att jag skulle ge LCHF en ny chans.

Om jag ändå va så trött på socker och kolhydrater så varför inte?

Jag gick in med en helt ny inställning.

Jag tänkte att allt får ta sin tid.

Att det ska bli roligt och att jag FÅR fuska om det blir kämpigt.

Att det är okej att gå upp 1-2 kg någon gång ibland. 

Och framför allt, att jag gör det för min EGEN skull, inte för alla andra.

Plötsligt stod jag där och log varje dag när jag ställde mig på vågen.

Jag kunde bokstavligen se hur vartenda kilo försvann.

Vart endaste lilla gram.

Utan all stress och "tävlan" med alla andra fick jag helt plötsligt en ny syn på det hela.

Det blev roligt.

Jag fuskar med chips, jag gör chokladbollar efter originalrecept bara det att jag har stevia i stället för socker, jag dricker ibland lite för mycket lightläsk och jag äter ibland för mycket mörk choklad.

Jag dregglar så mycket när jag känner doften av nypoppade smörpopcorn att jag smakar utan att skämmas.

Jag reder mina såser med helt vanligt mjöl och jag äter ibland helt vanligt knäckebröd till frukost.

Jag äter ibland fullkornsbaguette med lite för mycket mangorajasås och jag har både majs, banan och helt vanlig tacokrydda i min tacos.

Jag går inte varje dag och jag tränar inte livet ur mig heller.

Jag är mänsklig.

Det är fullt mänsligt att fuska, att ha laster och att inte alltid lyckas lika bra som alla andra.

Jag gör så gott JAG kan och jag är förbannat stolt över mig själv.

Jag bryr mig inte hur lång tid det tar innan jag når mitt stora mål på -55 kg.

Jag har roligt och det är det som räknas.

Så vad säger egentligen måtten och kilorna då bakom allt detta "fuskande" med maten?

Jo det ska jag allt säga er.

Mått:

Lår: -22 cm på vardera

Armar: -12 cm på vardera

Mage: -26 cm

Vikt:

-48 kg