Vi har en glad liten kille.

En väldigt, väldigt, VÄLDIGT glad liten kille.

Han älskar allt och han älskar alla.

Idag släppte vi lös Ricko vid ett ställe under promenaden och han blev nästan maniskt lycklig.

Den blicken, den farten, den lyckan.

Ricko blir liksom lycklig och glad för allt, men idag blev han verkligen över det vanliga lycklig.

Om det berodde på att det var både husse och matte med eller om det va för att det va en ny plats eller helt enkelt att han hade mycket spring i benen som han bara längtade efter att få göra sig av med.

Det lär vi nog aldrig få veta.

Men herre min skapare vilken lycklig hund vi fick.

Nu sover han gott på sin plats och nog känner sig rätt nöjd med livet.

Han har fortfarande kvar sin fula råtta som han valde själv andra dagen han bodde hos oss. Den är han rädd om   

Ricko är ju som jag har sagt tidigare väldigt klok.

Ibland FÖR klok för sitt eget bästa.

Han är snart 6 månader och bara mer och mer av hans smarthet kommer fram.

Han snappar upp saker man själv inte tänkt på att han kanske märker, innan han faktiskt själv gör dom.

Som idag.

Han och jag gick våran promenad och jag brukar alltid släppa honom lös på vägen hem när vi kommer till idrottsplan.

Dels för att det är det bästa han vet och komma lös och dels för att han sköter sig så jävla fint.

Så länge vi är på idrottsplan får han vara lös så mycket han vill, men när vi kommer in på en stig som går bredvid vårat "hus" (läs radhuslägenhet) så brukar jag koppla honom.

Han har liksom en tendens, precis som alla valpar, att jättelyckligt springa fram till alla människor han har chansen att springa fram till.

Därför tar jag det säkra före det osäkra att koppla även om ingen är ute.

Idag gjorde jag detsamma och gav inga tecken på att han skulle få koppel på sig.

Den lilla rackarns busen VET att det gäller att springa av sig medans han kan, så det gjorde han. Han rejsade och rejsade och rejsade och kasta pinnar med sig själv.

Men, så kommer vi till platsen jag brukar koppla honom på och han sätter sig utan att jag bett honom och väntar tills jag satt koppel på honom.

Sen går han som en dröm hela vägen hem.

Jag brukar ALLTID få ropa in honom för han vill verkligen inte alls bli kopplad igen, han tycker ju att han är så duktig lös ändå.

Han är så smart och det är precis det jag älskar honom så för.

Jesper har hittat sitt hem.

Han har inte flyttat än men han kommer att bli en värmlänning.

Världens goaste och finaste lilla kille kommer inte längre att bo hos mig..

Mitt hjärta gör ont när jag tänker på det.

Först förlorar jag min kärlek Napoleon innan jul och sen tvingas Jesper att flytta.

Han har vant sig med att vara ute och det ska han få fortsätta med.

Han älskar att vara fri och rulla i jord, gräva tunnlar, hitta på bus och äta gräs hela dagarna.

Han vill ha en vän att dela med sig av sin kärlek till och han vill ha någon vid sin sida när det är kallt.

Han är van med det.

Det vore oansvarigt av mig att skaffa en vän till honom nu när jag vet att vi kommer att behöva flytta snart.

Speciellt när jag vet att han inte vill in igen, ska jag då sitta där med två kaniner att omplacera?

Jesper är och kommer alltid förbi en stor kärlek för mig, och det här gör jag för hans skull.

För att han ska få fortsätta må bra.

En bild från när han va liten och bara dagsfärsk hemma hos oss   

Vi tog en tidig morgonpromenad jag och Ricko.

Det va ungefär 22 minus,och det satte sina spår kan man säga...   

Så. Extremt. Söt!

Jag har efter mycket övervägande kommit fram till att omplacera Jesper.
Det var ju meningen att Napoleon skulle bli gammal, att dom båda skulle bli gamla och följa oss överallt.

Men nu är Jesper ensam och han har ingen att tala sitt eget språk med.

Självklart är inte det enda anledningen till beslutet utan vi kommer tvingas flytta.

Vi har mögel i lägenheten som hyresvärden struntar fullkomligt i, sen ska det göras flyktingboenden av det här området i bor i, vilket tvingar ut oss svenskar som bor här redan...

Eftersom vi känner till den här byn så väl och alla områden runt i kring så vet vi att vi aldrig kommer hitta ett boende som är som detta, som gör att man kan ha en kanin ute och lösspringandes.

Det i sin tur tvingar oss att ta in Jesper och det skulle han inte trivas med.

Han vill vara ute. Vara fri.

Han vill hoppa glädjeskutt i gräset, rulla runt i jord, leka med en kompis, gräva gångar och hitta på bus.

Han vill inte vara instängd.

Därför har jag tagit det svåra beslutet och det skär i hjärtat att behöva ta det.

Men han är min lilla ögonsten och hans lycka går före mina egna känslor.

Jag hoppas faktiskt på en familj i värmland.
Dom verkar riktigt mysiga och har till och med en annan hona Jesper mycket möjligt skulle kunna bli vän med.
Men framför allt, dom verkar väldigt måna om djuren och verkar ta bra hand om dom.

Där skulle han mycket möjligt kunna få det bra.

Håll tummarna för Jesper. Han förtjänar all kärlek i världen   

Haha lagomt fulsöt     

Egentligen vill jag ha en hund gåendes bredvid mig när jag är ute på promenad, men Ricko drar tills jag har ont i hela kroppen efteråt. Det i sin tur har gjort att jag inte har tyckt senaste tiden att just promenaderna är speciellt kul, utan något mer av ett måste.

Nu har vi kompromissat lite och låter Ricko få gå lite före.

Då kan han hoppa i snön, spåra om han känner för det och slippa känna att han jämt gör fel.

Se på fan också att vi fått en helt annan hund.

Helt plötsligt drar han inte märkvärt och när han väl gör det behöver man bara rycka lite snabbt i kopplet så slutar han, eller så saktar han själv in när han märker att kopplet blev för spänt.

Helt plötsligt GÅR HAN BARA FÖRBI NÄR VI MÖTER MÄNNISKOR!

Fatta, det är typ jordens genombrott.

Han har haft en period nu VÄLDIGT länge att han promt ska dra fram till ALLA människor och djur vi möter, hoppa som en jävla idiot, pipa och skrika tills det skär i öronen och bete sig totalt okontrollerat.

Nu går den lilla skrutten bara trippandes glatt förbi utan att bry sig nämnvärt.

Alltså vilken kille!

Åh vad jag beundrar den där lilla äppelskrutten.

Han är snart bara ett halvt år och beter sig bättre än dom flesta vuxna hundar.

Han skäller inte ens tillbaka när en hund kommer rusandes emot honom och skäller tills dom tappar pälsen.

Han bara går förbi.

Man glömmer att han bara är liten.

Ricko har fått ett täcke att ha på sig när det är kallt.

Han är så inåt helvetes söt i det att jag spricker och går sönder i hjärtat.

Det är lite för stort men passar ändå så han kan ha det.

Jag ska försöka få lite bilder på han medans det fortfarande ser så jäklans sött ut.

Han ser ut som en liten toddler med för stor onepice