Ligger i soffan hemma hos min mor tillsammans med Ricko i knäet.
Vi är dom enda vakna.
Ser tillbaka på året som varit och vet inte riktigt om det varit övervägande bra eller övervägande dåligt.
Det bästa var helt klart när jag beslutade mig för att säga upp mig som kassörska.
Det va inte själva yrket. Det trivs jag med och kan faktiskt säga att det är lite som gjort för mig.
Men när man inte trivs med dom man jobbar med eller arbetsplatsen i helhet, då ska man inte vara kvar heller.
Vissa tycker jag om där än och har absolut inget emot, men det gör faktiskt ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på allt det skitsnacket jag fick höra bakom min rygg sista dagen jag var där.

I 2 års tid nästan jobbade jag där och gjorde mitt bästa.
Jag var fan aldrig den som inte gjorde vad den blev tillsagd utan jag fixade allt folk bad mig om.
Även om jag fick ont i ryggen, även om jag vissa dagar bara ville gråta av trötthet eller för att det gjorde så ont i kroppen från allt slit dagarna före, även om det kom in grisar till kunder som tafsade och äcklade sig.
Jag var fanimig bra och förtjänade fan ett tack i alla fall. Men inte ens det fick jag. Nej, jag skulle bara hålla käft och göra allt med ett leende.
Var det så konstigt att jag fick nog?

Det var det överlägset bästa med året som varit.
Att jag sa upp mig.

Ricko är också en fantastisk händelse som inträffat.
Han är min första riktiga egna hund.
Den bästa valp i hela världen och min stora dröm sedan många år tillbaka.
Han är mitt hjärta på utsidan.

Det värsta med året var att Napoleon somnade in.
Helt utan förklaring.
Han var för många "bara en kanin så han har ingen betydelse".
Men han var mer än så.
Betydligt mer.

Han var klok.
Socialt intelligent.
Han höll koll på alla runt i kring, som att vi ingick i hans flock och han var ledaren.
Han var rolig.
Älskad.
Lite blyg.
Men allra högst, den bästa lilla hjärtevän man kunnat önska sig.

Nu ber vi för att 2016 blir ett bra år.
Inte bokstavligen ber, jag tror inte på Jesus eller Gud, men ni fattar.