Jag har efter mycket övervägande kommit fram till att omplacera Jesper.
Det var ju meningen att Napoleon skulle bli gammal, att dom båda skulle bli gamla och följa oss överallt.

Men nu är Jesper ensam och han har ingen att tala sitt eget språk med.

Självklart är inte det enda anledningen till beslutet utan vi kommer tvingas flytta.

Vi har mögel i lägenheten som hyresvärden struntar fullkomligt i, sen ska det göras flyktingboenden av det här området i bor i, vilket tvingar ut oss svenskar som bor här redan...

Eftersom vi känner till den här byn så väl och alla områden runt i kring så vet vi att vi aldrig kommer hitta ett boende som är som detta, som gör att man kan ha en kanin ute och lösspringandes.

Det i sin tur tvingar oss att ta in Jesper och det skulle han inte trivas med.

Han vill vara ute. Vara fri.

Han vill hoppa glädjeskutt i gräset, rulla runt i jord, leka med en kompis, gräva gångar och hitta på bus.

Han vill inte vara instängd.

Därför har jag tagit det svåra beslutet och det skär i hjärtat att behöva ta det.

Men han är min lilla ögonsten och hans lycka går före mina egna känslor.

Jag hoppas faktiskt på en familj i värmland.
Dom verkar riktigt mysiga och har till och med en annan hona Jesper mycket möjligt skulle kunna bli vän med.
Men framför allt, dom verkar väldigt måna om djuren och verkar ta bra hand om dom.

Där skulle han mycket möjligt kunna få det bra.

Håll tummarna för Jesper. Han förtjänar all kärlek i världen   

Haha lagomt fulsöt     

Egentligen vill jag ha en hund gåendes bredvid mig när jag är ute på promenad, men Ricko drar tills jag har ont i hela kroppen efteråt. Det i sin tur har gjort att jag inte har tyckt senaste tiden att just promenaderna är speciellt kul, utan något mer av ett måste.

Nu har vi kompromissat lite och låter Ricko få gå lite före.

Då kan han hoppa i snön, spåra om han känner för det och slippa känna att han jämt gör fel.

Se på fan också att vi fått en helt annan hund.

Helt plötsligt drar han inte märkvärt och när han väl gör det behöver man bara rycka lite snabbt i kopplet så slutar han, eller så saktar han själv in när han märker att kopplet blev för spänt.

Helt plötsligt GÅR HAN BARA FÖRBI NÄR VI MÖTER MÄNNISKOR!

Fatta, det är typ jordens genombrott.

Han har haft en period nu VÄLDIGT länge att han promt ska dra fram till ALLA människor och djur vi möter, hoppa som en jävla idiot, pipa och skrika tills det skär i öronen och bete sig totalt okontrollerat.

Nu går den lilla skrutten bara trippandes glatt förbi utan att bry sig nämnvärt.

Alltså vilken kille!

Åh vad jag beundrar den där lilla äppelskrutten.

Han är snart bara ett halvt år och beter sig bättre än dom flesta vuxna hundar.

Han skäller inte ens tillbaka när en hund kommer rusandes emot honom och skäller tills dom tappar pälsen.

Han bara går förbi.

Man glömmer att han bara är liten.

Ricko har fått ett täcke att ha på sig när det är kallt.

Han är så inåt helvetes söt i det att jag spricker och går sönder i hjärtat.

Det är lite för stort men passar ändå så han kan ha det.

Jag ska försöka få lite bilder på han medans det fortfarande ser så jäklans sött ut.

Han ser ut som en liten toddler med för stor onepice