Det känns konstigt och tomt här hemma utan min fina Amanda.

Min fina lilla ängel som alltid kommer och möter mig på morgonen för en puss.

Den finaste tjejen i hela världen som alltid ville vara alla till lags.

Nu finns hon inte mer.

Nu vilar hon på toppen av berget, ifred, där bara solen kan värma henne.

Och det känns skönt.

Att hon får sova ifred.

Att tänka på henne utan att gråta är svårt.

Nästintill omöjligt.

Men det är okej.

Man måste få gråta och sörja.

För bara en månad sedan var hon ju glad.

Hon hade fint hull, åt normalt och sprang glatt omkring.

Det gick för fort..

DU skulle inte dö..

Kajsa sörjer dig lika mycket som jag gör.

Hennes bästa vän finns inte längre vid hennes sida varje morgon, och det syns att hon sörjer.

Jag gör allt jag kan för henne.

För att hon ska må bra och leva ett bra liv trots att hon är ensam.

Men jag vet.

Jag vet att hon en dag sover bredvid dig och att tiden nog kommer gå fortare än jag själv tänkt.

Men tillsvidare, innan hon kommer till dig, ska jag ta hand om henne lika bra som du alltid gjort.

Sov gott min vackra ängel!

Jag tänker på dig ska du veta.

Varje dag, varje timma, varje sekund, hela tiden!

Som Ronjas pappa Mattis en gång sa:

"Du fattas mig!"

Idag blev himlen en ängel rikare..

Sov gott min fantastiskt vackra ängel! Vi saknar dig <3

Idag insåg vi att vi börjar bli gamla.

20 min av badminton och vi höll på att dö.

Drickapaus i 5 min och sen på´t igen ca. 30 min.

Sen fick det va nog.

Vi orkade inte mer, haha.

Som två stela gamlingar med ledvärk kämpade vi och åter kämpade.

Eller ja, vi missade "bollen" och sköll på vinden..

Men det är väl samma sak?

"Nu förstår jag varför ingen äldre ville spela med mig när jag va liten..Det här va ju drygt!"

Sa vi båda och såg halvdöa ut.

Men äta orkade vi! Det va förjävla gött!