Det känns konstigt och tomt här hemma utan min fina Amanda.

Min fina lilla ängel som alltid kommer och möter mig på morgonen för en puss.

Den finaste tjejen i hela världen som alltid ville vara alla till lags.

Nu finns hon inte mer.

Nu vilar hon på toppen av berget, ifred, där bara solen kan värma henne.

Och det känns skönt.

Att hon får sova ifred.

Att tänka på henne utan att gråta är svårt.

Nästintill omöjligt.

Men det är okej.

Man måste få gråta och sörja.

För bara en månad sedan var hon ju glad.

Hon hade fint hull, åt normalt och sprang glatt omkring.

Det gick för fort..

DU skulle inte dö..

Kajsa sörjer dig lika mycket som jag gör.

Hennes bästa vän finns inte längre vid hennes sida varje morgon, och det syns att hon sörjer.

Jag gör allt jag kan för henne.

För att hon ska må bra och leva ett bra liv trots att hon är ensam.

Men jag vet.

Jag vet att hon en dag sover bredvid dig och att tiden nog kommer gå fortare än jag själv tänkt.

Men tillsvidare, innan hon kommer till dig, ska jag ta hand om henne lika bra som du alltid gjort.

Sov gott min vackra ängel!

Jag tänker på dig ska du veta.

Varje dag, varje timma, varje sekund, hela tiden!

Som Ronjas pappa Mattis en gång sa:

"Du fattas mig!"