Ricko är bara lite över 5 månader.

Ibland, eller väldigt ofta glömmer man faktiskt av att han bara är liten.

Han sköter sig så otroligt fint om dagarna att man glömmer hur liten han egentligen är.

Han har precis som alla valpar små skönhetsfel. Men inte är dom speciellt avancerade.

Han piper. Han piper ibland för mycket för att få uppmärksamhet.

Han drar i kopplet.

Han leker ibland lite för våldsamt med andra hundar. Han är inte elak men han tacklas oschysst.

Han har ibland svårt att lyssna när man är hos främmande eller när andra hundar är inärheten.

Å andra sidan är dom allra flesta valpar så.

Nyfikna och för upptagna av det roliga som sker, då är inte matte intressant.

Annars har vi inga problem med honom.

Man glömmer att han bara är liten.

Och han är rolig.

Han är så inåt helvetes jävla rolig.

Och söt. Han är söt.

Det är bra mysigt med en valp bredvid i soffan som njuter tills han nästan spricker av all uppmärksamhet.

Så sätter han sig upp, kryper nära och ser ut att vilja pussas.

Då, just då, lägger han av en rejäl rap, rakt i ansiktet på en och lägger sig ner igen och myser.

Öh, tack?

Idag släppte jag ut Jesper och lät han och Ricko få bekanta sig med varandra.

Det va första gången Ricko fick göra detta lös och det gick långt över förväntan bra!

Jesper är en skön liten kille som inte bryr sig om någonting.

Jo, mat, han bryr sig om mat.

Men allt annat är oviktigt.

Först hälsade dom artigt på varandra.

Sen begav sig Jesper ut på äventyr.

Jesper sket fullständigt i att han fick agera godismaskin.

Ligger i soffan hemma hos min mor tillsammans med Ricko i knäet.
Vi är dom enda vakna.
Ser tillbaka på året som varit och vet inte riktigt om det varit övervägande bra eller övervägande dåligt.
Det bästa var helt klart när jag beslutade mig för att säga upp mig som kassörska.
Det va inte själva yrket. Det trivs jag med och kan faktiskt säga att det är lite som gjort för mig.
Men när man inte trivs med dom man jobbar med eller arbetsplatsen i helhet, då ska man inte vara kvar heller.
Vissa tycker jag om där än och har absolut inget emot, men det gör faktiskt ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på allt det skitsnacket jag fick höra bakom min rygg sista dagen jag var där.

I 2 års tid nästan jobbade jag där och gjorde mitt bästa.
Jag var fan aldrig den som inte gjorde vad den blev tillsagd utan jag fixade allt folk bad mig om.
Även om jag fick ont i ryggen, även om jag vissa dagar bara ville gråta av trötthet eller för att det gjorde så ont i kroppen från allt slit dagarna före, även om det kom in grisar till kunder som tafsade och äcklade sig.
Jag var fanimig bra och förtjänade fan ett tack i alla fall. Men inte ens det fick jag. Nej, jag skulle bara hålla käft och göra allt med ett leende.
Var det så konstigt att jag fick nog?

Det var det överlägset bästa med året som varit.
Att jag sa upp mig.

Ricko är också en fantastisk händelse som inträffat.
Han är min första riktiga egna hund.
Den bästa valp i hela världen och min stora dröm sedan många år tillbaka.
Han är mitt hjärta på utsidan.

Det värsta med året var att Napoleon somnade in.
Helt utan förklaring.
Han var för många "bara en kanin så han har ingen betydelse".
Men han var mer än så.
Betydligt mer.

Han var klok.
Socialt intelligent.
Han höll koll på alla runt i kring, som att vi ingick i hans flock och han var ledaren.
Han var rolig.
Älskad.
Lite blyg.
Men allra högst, den bästa lilla hjärtevän man kunnat önska sig.

Nu ber vi för att 2016 blir ett bra år.
Inte bokstavligen ber, jag tror inte på Jesus eller Gud, men ni fattar.