Jag har fått mig en alldeles egen liten "hund" här hemma.

Han följer mig överallt och håller koll så allt går rätt till.

Sen springer han som en liten tok så öronen fladdrar och så sitter han plötsligt där och stirrar på en.

Om dom bara hade förstått honom från början, dom som hade honom tidigare, då hade dom förstått vilken go kille dom haft hela tiden.

Han vill helt enkelt bara vara med.

När dom kom med honom hade dom fyllt buren med alldeles för mycket spån, för att det skulle se bra ut.

Matskålen var överfull av dollar store mat. En saltsten satt på gallret och gamla torra morrötter låg lite demostrativt i matskålen, för att liksom visa att han får grönsaker.

Man behöver inte vara speciellt mycket till proffs på kaniner för att kunna se snabbt att han inte haft som han ska ha det. Ja menar, allt jag lärt mig har jag lärt mig på 5 min.

Allt går bara man läser lite.

Men dom skyfflade bara in honom i lägenheten med ett påklistrat leende och

"Här kommer ett stycke kanin!"

Inget "hejdå" ingen blick åt honom. Ingenting.

Dom tog bara snabbt emot dom ynka kronor han kostade och drog iväg med ett fejkat leende och
"Hör gärna av dig hur det går".

Otroligt mycket känsla i den meningen kan jag säga.

Dom första två dagarna fick han ha som han alltid haft det för att jag inte ville stressa honom.

Det är nog jobbigt att byta matte och husse bara på 5 min.

Det enda jag gjorde var att ge honom massa hö och minska på maten i skålen, till rätt mängd.

Dag 3 förstod jag va "felet" med Ludde var.

Han va extremt revirskyddande och blev rasande så fort jag skulle byta hans toalätthörna.

Dom andra dagarna var han ju bara i chock att allt va nytt, då kom inte hans rätta jag fram.

Men jag puttade bestämt undan honom och vips så gav han sig, han fick en egen toalättlåda, tidningar i botten, leksaker och ny mat.

Idag, 4 dagar senare, bryr han sig inte alls att jag ens kommer i närheten av hans låda, han blir överlycklig när det är dags för frukost och han springer och skuttar runt som en liten tok.

Han får motion och chansen att vara kanin, och plötsligt har jag fått en liten knähund som är med överallt.

Han vet att han heter Ludde.

När man ropar kommer han springandes.

Om dom bara förstått att han behövde komma ut och springa lite mer och få motion hade dom förstått vilken go kille dom faktiskt haft.