Ricko är 12 veckor.

Han är labrador/golden och border collie.

Han kan:
Tassen/andra tassen

Sitt

Ligg

Snurra (i övningsfasen än)

Sitt kvar och stanna (också i övningsfas)

Hit/Kom

High five

Och han kan hämta exempelvis bollen om man kastar och ber honom komma tillbaka med den.

Han lär sig saker betydligt snabbare nu mot när han kom och hans fokus blir bättre och bättre.

Han är så gott som rumsren och har nästan varit sen han kom vid 9 veckors ålder.
Allt som oftast glömmer man faktiskt av att han är liten då han är så lätt att ha och göra med.

Men vi har saker att öva på vi också.

Inte dom lättaste sakerna såklart.

Han kan inte vara ensam, han piper konstant och han kan inte stanna på sin plats i bilen. (han sticker fram i förarsätet så fort vi går ur bilen istället för att vara kvar i kombidelen där han ska vara.) (ja vi SKA skaffa galler så det slutar)

Det måste vi öva på.

Jag hade kanske önskat lite mer att han hellre hade haft just en annan brist än att inte kunna vara ensam ens en kvart, men man kan inte få allt.
Vi får öva, öva och öva tills det sitter helt enkelt.

Nu lämnar jag självklart inte en valp ensam hemma utan det jag menar är att jag knappt ens får lämna rummet innan han börjar pipa och skrika och stressa upp sig.
Det är det vi måste öva på.
Att han inte MÅSTE vara min svans 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Hur som så har Trollet fått sovmorgon idag.
Jag skulle önska att jag hade lika lätt att somna om som han har på morgonen.
Då skulle jag också kunna sova en stund till efter att Ricko fått frukost, kissat, busat och slutligen lägger sig för att snarka.
Men icke. Jag har någon inbyggd jävla röst som bara gapskrattar åt mig när jag är trött och tycker att
"HAHA fuck you! Sova får du göra i graven din jävel!"

That´s life I guess...

Jaha, ska vi försöka ta upp det här igen då?

Vi lever och mår bra än i den här hålan till by, men det har väl inte hänt så värst mycket om dagarna mer än gamla inprentade rutiner.
Det känns lite så, som att livet mest gått på rutin.
Nu för tiden kan man väl säga att det hänt lite mer på just livsfronten och därför känner jag att jag kan ta upp det här igen.

Här är anledningen:

Världens bästa valp Ricko.

Han har sina stunder han med, som vilken normal valp som helst, som går all in för att hitta ens svaga punkt.
Men allt som oftast är han den bästa valp man kan önska sig.
Han har ett varmt hjärta och en glad själ.

Även om jag i stort sett aldrig får äta min frukost ifred längre när vi är själva hemma, laga min mat när jag är hungrig, ha mina tofflor i fred eller ens sova hur länge jag vill på morgonen, så är han ändå det bästa som hänt sedan Trollet kom in i mitt liv.
Han livar upp stämningen en hel del och han får en att glömma lite hur dåligt man mår av att bo här i byn.

Han får oss att leva för dagen och lär oss att älska det vi har här och nu.

Är ni med oss i det här äventyret?