Så här mellan ringandet sitter jag och jämför lite bilder från då och nu.

Innan jag gick ner i vikt alltså och nu när mina 20 kg är borta.

Att det va stor skillnad visste jag redan, men hallå, att jag såg ut som en köttbulle?

Fejset va ju klotrunt.

Inte undra på att alla kläder började sitta tight..

Det är ganska svårt för mig att ta in att det bara är snart 15 kg kvar av min resa.

Sen står jag där, vid mitt mål.

Om jag nöjer mig så, det vet jag inte nu, kanske vill jag gå ner några kilon till, kanske är jag nöjd.

Men vad jag vet säkert, det är att jag aldrig någonsin har varit så stolt över mig själv som då!

Idag sitter jag med hjärtat i halsgropen av nervositet. Magen pirrar och det känns som miljoner fjärilar där inne.

Plånboken tryter och inget jobbande i sikte.

Så nu letar jag nytt för fullt.

Ringa är det allra bästa. Eller för all del, om man har möjlighet tittar man ju hellre förbi personligen och säger hej.

Men jag har valt att ringa idag eftersom jag inte har chansen att titta in, plus att jag tycker att det är rätt opersonligt att bara skicka mail. Man får liksom ingen rättvis chans att visa vem man är på det sättet.

Så håll tummarna nu!

Ignorera min mongohand! Det är råttan ni ska titta på.