Så. Extremt. Söt!

Jag har efter mycket övervägande kommit fram till att omplacera Jesper.
Det var ju meningen att Napoleon skulle bli gammal, att dom båda skulle bli gamla och följa oss överallt.

Men nu är Jesper ensam och han har ingen att tala sitt eget språk med.

Självklart är inte det enda anledningen till beslutet utan vi kommer tvingas flytta.

Vi har mögel i lägenheten som hyresvärden struntar fullkomligt i, sen ska det göras flyktingboenden av det här området i bor i, vilket tvingar ut oss svenskar som bor här redan...

Eftersom vi känner till den här byn så väl och alla områden runt i kring så vet vi att vi aldrig kommer hitta ett boende som är som detta, som gör att man kan ha en kanin ute och lösspringandes.

Det i sin tur tvingar oss att ta in Jesper och det skulle han inte trivas med.

Han vill vara ute. Vara fri.

Han vill hoppa glädjeskutt i gräset, rulla runt i jord, leka med en kompis, gräva gångar och hitta på bus.

Han vill inte vara instängd.

Därför har jag tagit det svåra beslutet och det skär i hjärtat att behöva ta det.

Men han är min lilla ögonsten och hans lycka går före mina egna känslor.

Jag hoppas faktiskt på en familj i värmland.
Dom verkar riktigt mysiga och har till och med en annan hona Jesper mycket möjligt skulle kunna bli vän med.
Men framför allt, dom verkar väldigt måna om djuren och verkar ta bra hand om dom.

Där skulle han mycket möjligt kunna få det bra.

Håll tummarna för Jesper. Han förtjänar all kärlek i världen   

Haha lagomt fulsöt     

Egentligen vill jag ha en hund gåendes bredvid mig när jag är ute på promenad, men Ricko drar tills jag har ont i hela kroppen efteråt. Det i sin tur har gjort att jag inte har tyckt senaste tiden att just promenaderna är speciellt kul, utan något mer av ett måste.

Nu har vi kompromissat lite och låter Ricko få gå lite före.

Då kan han hoppa i snön, spåra om han känner för det och slippa känna att han jämt gör fel.

Se på fan också att vi fått en helt annan hund.

Helt plötsligt drar han inte märkvärt och när han väl gör det behöver man bara rycka lite snabbt i kopplet så slutar han, eller så saktar han själv in när han märker att kopplet blev för spänt.

Helt plötsligt GÅR HAN BARA FÖRBI NÄR VI MÖTER MÄNNISKOR!

Fatta, det är typ jordens genombrott.

Han har haft en period nu VÄLDIGT länge att han promt ska dra fram till ALLA människor och djur vi möter, hoppa som en jävla idiot, pipa och skrika tills det skär i öronen och bete sig totalt okontrollerat.

Nu går den lilla skrutten bara trippandes glatt förbi utan att bry sig nämnvärt.

Alltså vilken kille!

Åh vad jag beundrar den där lilla äppelskrutten.

Han är snart bara ett halvt år och beter sig bättre än dom flesta vuxna hundar.

Han skäller inte ens tillbaka när en hund kommer rusandes emot honom och skäller tills dom tappar pälsen.

Han bara går förbi.

Man glömmer att han bara är liten.

Ricko har fått ett täcke att ha på sig när det är kallt.

Han är så inåt helvetes söt i det att jag spricker och går sönder i hjärtat.

Det är lite för stort men passar ändå så han kan ha det.

Jag ska försöka få lite bilder på han medans det fortfarande ser så jäklans sött ut.

Han ser ut som en liten toddler med för stor onepice   

Ricko är bara lite över 5 månader.

Ibland, eller väldigt ofta glömmer man faktiskt av att han bara är liten.

Han sköter sig så otroligt fint om dagarna att man glömmer hur liten han egentligen är.

Han har precis som alla valpar små skönhetsfel. Men inte är dom speciellt avancerade.

Han piper. Han piper ibland för mycket för att få uppmärksamhet.

Han drar i kopplet.

Han leker ibland lite för våldsamt med andra hundar. Han är inte elak men han tacklas oschysst.

Han har ibland svårt att lyssna när man är hos främmande eller när andra hundar är inärheten.

Å andra sidan är dom allra flesta valpar så.

Nyfikna och för upptagna av det roliga som sker, då är inte matte intressant.

Annars har vi inga problem med honom.

Man glömmer att han bara är liten.

Och han är rolig.

Han är så inåt helvetes jävla rolig.

Och söt. Han är söt.

Det är bra mysigt med en valp bredvid i soffan som njuter tills han nästan spricker av all uppmärksamhet.

Så sätter han sig upp, kryper nära och ser ut att vilja pussas.

Då, just då, lägger han av en rejäl rap, rakt i ansiktet på en och lägger sig ner igen och myser.

Öh, tack?

Idag släppte jag ut Jesper och lät han och Ricko få bekanta sig med varandra.

Det va första gången Ricko fick göra detta lös och det gick långt över förväntan bra!

Jesper är en skön liten kille som inte bryr sig om någonting.

Jo, mat, han bryr sig om mat.

Men allt annat är oviktigt.

Först hälsade dom artigt på varandra.

Sen begav sig Jesper ut på äventyr.

Jesper sket fullständigt i att han fick agera godismaskin.

Ligger i soffan hemma hos min mor tillsammans med Ricko i knäet.
Vi är dom enda vakna.
Ser tillbaka på året som varit och vet inte riktigt om det varit övervägande bra eller övervägande dåligt.
Det bästa var helt klart när jag beslutade mig för att säga upp mig som kassörska.
Det va inte själva yrket. Det trivs jag med och kan faktiskt säga att det är lite som gjort för mig.
Men när man inte trivs med dom man jobbar med eller arbetsplatsen i helhet, då ska man inte vara kvar heller.
Vissa tycker jag om där än och har absolut inget emot, men det gör faktiskt ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på allt det skitsnacket jag fick höra bakom min rygg sista dagen jag var där.

I 2 års tid nästan jobbade jag där och gjorde mitt bästa.
Jag var fan aldrig den som inte gjorde vad den blev tillsagd utan jag fixade allt folk bad mig om.
Även om jag fick ont i ryggen, även om jag vissa dagar bara ville gråta av trötthet eller för att det gjorde så ont i kroppen från allt slit dagarna före, även om det kom in grisar till kunder som tafsade och äcklade sig.
Jag var fanimig bra och förtjänade fan ett tack i alla fall. Men inte ens det fick jag. Nej, jag skulle bara hålla käft och göra allt med ett leende.
Var det så konstigt att jag fick nog?

Det var det överlägset bästa med året som varit.
Att jag sa upp mig.

Ricko är också en fantastisk händelse som inträffat.
Han är min första riktiga egna hund.
Den bästa valp i hela världen och min stora dröm sedan många år tillbaka.
Han är mitt hjärta på utsidan.

Det värsta med året var att Napoleon somnade in.
Helt utan förklaring.
Han var för många "bara en kanin så han har ingen betydelse".
Men han var mer än så.
Betydligt mer.

Han var klok.
Socialt intelligent.
Han höll koll på alla runt i kring, som att vi ingick i hans flock och han var ledaren.
Han var rolig.
Älskad.
Lite blyg.
Men allra högst, den bästa lilla hjärtevän man kunnat önska sig.

Nu ber vi för att 2016 blir ett bra år.
Inte bokstavligen ber, jag tror inte på Jesus eller Gud, men ni fattar.

Ikväll åker vi hem till min mor och firar in det nya året.
Vi ska äta 3 rätters och njuta av både bastu och tunnbad.

Ricko får följa med men Jesper kommer få vara ensam hemma. Lite orolig kommer jag vara över honom då det är första gången han är ute när nyår är. Han är inte rädd för någonting annars men i år är han ju ensam och allt stackarn..

Bilder och allt kommer så småningom.

Ha nu en underbar dag och kväll allihop och glöm inte att skjuta reketerna enbart vid 12-slaget!

Tänk på djuren.