Jaha, ska vi försöka ta upp det här igen då?

Vi lever och mår bra än i den här hålan till by, men det har väl inte hänt så värst mycket om dagarna mer än gamla inprentade rutiner.
Det känns lite så, som att livet mest gått på rutin.
Nu för tiden kan man väl säga att det hänt lite mer på just livsfronten och därför känner jag att jag kan ta upp det här igen.

Här är anledningen:

Världens bästa valp Ricko.

Han har sina stunder han med, som vilken normal valp som helst, som går all in för att hitta ens svaga punkt.
Men allt som oftast är han den bästa valp man kan önska sig.
Han har ett varmt hjärta och en glad själ.

Även om jag i stort sett aldrig får äta min frukost ifred längre när vi är själva hemma, laga min mat när jag är hungrig, ha mina tofflor i fred eller ens sova hur länge jag vill på morgonen, så är han ändå det bästa som hänt sedan Trollet kom in i mitt liv.
Han livar upp stämningen en hel del och han får en att glömma lite hur dåligt man mår av att bo här i byn.

Han får oss att leva för dagen och lär oss att älska det vi har här och nu.

Är ni med oss i det här äventyret?

Vi firade 3 år tillsammans jag och mitt troll.

Den 25 november.

Vart tar tiden vägen? HUR har det redan gått 3 år sedan jag satt där i hans knä och vi fnittrandes kom fram till att det skulle bli vi.

Jag kommer ihåg allt som att det skulle varit igår.

Ändå var det 3 hela ÅR sen.

Inte dagar, utan år.

För att fira detta åkte vi till en restaurang i en lite större stad en bit hemifrån, åt oxfiléplanka och fikade på Waynes coffee.

Kladdkaka och varmt te som värmde så gott där i soffan medans kylan ute isade.

Vi var in en sväng på ett ställe och köpte godis och hälsade på en sväng på ÖB och IKEA också.

Haha, romantiskt avslut.

Vi skulle gått på bio men vi tog liksom aldrig tag i det att betala parkeringen lite extra och boka dom där biljetterna.

Kan ha berott mestandels på att vi båda faktiskt va sjuka och inte orkade sitta och snora på bio.

Vi tar det en annan dag.

I det stora hela var det ändå en av dom bästa dagar på länge.

Det var hemsk längesedan jag skrev nu.
Hela sommaren har hunnit gå till och med.

Och hur fantastisk har inte den varit då? Som den här sommaren var tycker jag alla sommrar här i sverige ska vara.

Vilket paradis vi skulle bo i då.

Napoleon lever och mår bara bra han med.
Han har till och med fått en kompis!

Jesper.

Jag har inte kännt någon lust alls att blogga på sistone. Därför har jagockså tagit en välbehövlig paus ifrån det.

Ibland är det också skönt, att ta en paus.

Det är ungefär vad jag skulle vilja göra med det mesta just nu, ta en paus och liksom komma ihåg att man lever.

Vi jobbade både jag och Trollet i sommar, men vi känner båda så här i efterhand att det nog skulle vara skönast ändå att haft lite ledigt.

Det va veckor sedan jag sov en hel natt nu.

En gång i timmen ungefär, har jag tur så kanske det blir var tredje, så vaknar jag.

Vaknar, rullar runt och ligger vaken ett bra tag innan jag till slut somnar av utmattning.

Vaknar sedan någon timme senare och så börjar det om igen.

Så håller det på till klockan blir 6.

Då kan jag istället inte ligga kvar i sängen längre för att jag är för hungrig och måste upp för att äta.

Då är det kanske inte så konstigt om jag inte har någon energi på dagarna.

Jag känner mig bara trött och matt.

Jag orkar snart inte längre.

Det faktum att vara trevlig och orka med sitt jobb är inte heller lätt.

Kunderna är oftast helt underbara och glada men jag bara orkar inte.

Jag måste få sova!

Lilleman och jag har förresten tagit vara på dom få dagarna med plusgrader och varit ute mer och mer.

Igår var första dagen som han fick vara ute utan den jobbiga selen.

Lycka tyckte Napoleon!

Att han dessutom har kommit på nu att man FÅR gräva ute, hur mycket man vill, det va pricken över i:et sa han, det gjorde hela dagen!

Torsdag idag.

Det betyder att det är helg imorgon!

Jag längtar dit så jag håller på att gå sönder inombords.

Trollet är ledig idag och jag hade mer än gärna bytt med honom faktiskt.

Idag är nämligen en sån "stänga-in-sig-hela-dagen-och-ligga-under-täcket-och-se-på-film-med-glass-och-en-fet-godispåse-och-deppa-ihop-totalt-dag"

Just nu är jag inte på humör för någonting och det enda jag vill är att vara ensam med mitt fina Troll och bara få vara honom nära.

Helgerna går för fort, man hinner inte mer än börja känna att man äntligen är lite ledig innan man ska tillbaka och jobba igen.

Visst är jag glad att jag har ett jobb så klart, men ibland vill man ändå hellre vara hemma...

Vi var ute en stund idag jag och Napoleon.

Det är plusgrader och solen tittar fram och värmer.

Klart man ska ut då!

Han hade roligt och sprang som bara den fram och tillbaka, provåt allt han såg och njöt för fullt av solens värme.

Han tyckte dock att han blev för blöt om tassarna, men det va okej ändå!

Idag är en sån där dag man egentligen bara vill stänga in sig i sovrummet med en bra bok och sen ligga där under täcket resten av dagen.

Ta det helt lugnt och inte tänka på någonting, bara läsa och försvinna in i bokens värld.

Men jag vill inte läsa.

Jag orkar inte.

HUR kan man inte orka läsa?

Antagligen för att läslusten inte är hög men latfaktorn är enorm.

Igår var vi in till storstaden och fick med oss diverse grejer hem.

Sittdynor till stolarna i köket, lakan, gardiner, kläder, borstar till min lilla prins, sjuka mängder godis och lite annat nödvändigt.

Vi gjorde i stort sett slut helt på oss själva och idag kan man inte säga att någon av oss har någon större energi.

Det blir nog helt enkelt bara att se American horror story säsong 2, i alla fall slutet av den då vi sett nästan hela nu, lata oss och liksom bara vara.

Kycklingsallad står på menyn idag.

Hur gott?

Dödsgott förmodligen.

Miniman blev borstad här om dagen också.

Hur söt är inte den luggen?

Att få vakna upp bredvid någon annan varje morgon med fjärilar i magen.

Att få skratta från magen och le med själen varje dag.

Att få kramas med någon som värmer hjärtat.

Att se in i en annans ögon och känna sig hel.

Att älska någon. På riktigt.
  

23 oktober såg jag dig för första gången.

Jag föll för dig direkt och kunde inte sluta tänka på dig.

Jag visste redan från första stund jag såg dig i ögonen att det var dig jag skulle leva med.

"Det är han du ska ha!" skrek hela kroppen och hjärtat pirrade lite extra när jag såg dig le och mötte din blick för första gången.

Du var så där charmigt blyg, snygg och alldeles alldeles jätteperfekt.

Det gick nog inte en dag sedan den dagen utan att vi pratade med varandra.

Vi pratade om allt, skrattade och fann varandra bara mer och mer.

Jag ville ringa dig för att jag saknade din röst men jag vågade inte, för jag visste inte säkert om du ville mer som jag eller om du bara tyckte om mig som vän.

Men så en dag, precis innan jag skulle jobba långnatt så sa du orden jag väntat evigheter på.

"Jag har tänkt på dig med ska du veta. Du skulle bara veta.."

Vilken känsla!

Du kände samma sak!

Den kvällen sa vi sanningen till varandra. Båda ville mer och jag grät hela vägen till jobbet av lycka.

Den där killen som fick hela själen att jubla, han ville ha mig!

Han var villig att satsa allt och komma för att träffa mig.

Och så blev det.

Drygt en månad senare körde den svarta mercan in på trottoaren och jag gick ut för att möta upp dig.

Benen skakade och fjärilarna i magen förde ett sådant liv att det var svårt att bara stå på benen.

Men där satt du.

Den finaste jag visste i hela världen.

Och du va på riktigt.

Du var inte där för att få ligga med någon över en natt och sedan dra utan ett ljud.

Du var inte där för att skaffa dig ett tidsfördriv och leka av dig med någon.

Du var där för att du verkligen ville. För att du ville att det skulle bli vi.

Vi startade ett liv tillsammans.

Vi flyttade ihop och sprang hand i hand på dom rosa molnen tillsammans.

Fredag den 13 april gjorde du mig till den lyckligaste kvinnan i hela världen.

Du gav mig en ring och satte på mitt finger.

Den ring som är det mest värdefullaste jag har.

Än idag, inne på vårat tredje år, skrattar vi fortfarande tillsammans med samma glimt i ögonen och med precis lika mycket kärlek som det alltid varit.

Jag är på riktigt kär för första gången i mitt liv.

Jag är kär i en man jag vet att jag kan lita på till 100%, som aldrig skulle drömma om att gå bakom min rygg, som säger att han älskar mig för att han faktiskt gör det, och framför allt, jag är kär i någon som är på riktigt, som inte gör sig till för att andra ska gilla honom. Han är sig själv i alla situationer och det är precis just det som jag älskar allra mest.

Att han är äkta! ♥