Idag står det bullbak på schemat.

Mitt troll är tokig i kanelbullar så jag får offra mig ibland och baka.

Eller offra och offra, det är rätt kul faktiskt men blir jobbigt för mina armar att orka med att jobba degen.

Men jag älskar att baka och gör det självklart för mitt troll.

Jag har funderat på att ta en liten bit av degen och göra vaniljbullar också och så får det nog bli.

I alla fall så det räcker till 5-6 stycken.

Det blir första gången jag ska baka med torrjäst så får se hur det går.

För övrigt vakna jag upp och det är mulet och trist ute.

Igår var världens vitaminkick då solen värmde asagott!

Men ja, vi är bara i mars än och man kan inte kräva så mycket.

Vänta bara till aprilvädret liksom..

Nej, nu ska jag sluta babbla och sätta igång.

Ska förbereda kasslergratängen också som vi ska äta.

Jag har insett att min facebook inte handlar om mer än Ricko för det mesta.

Men ja, det blir faktiskt så när man inte har lust att dela allt ifrån sitt privatliv på sociala medier.

Jag känner inget behov av att tala om för mina vänner att jag duschar, kollar på film eller ens tala om hur jag mår. Ingen frågar ju ändå.

Jag vill inte skriva ut vissa saker för jag tycker inte att det angår dom helt enkelt, men på senaste tiden har det försvunnit så många vänner från min lista utan att vi ens bråkat eller varit lite osams.

Tydligen måste man skriva hela tiden hur man mår eller lägga upp en bild på sin frukost varje morgon, gilla ALLT och kommentera ALLT, varje dag, tala om temperaturen ute och informera att ja, idag är det också sol ute, för att folk ska vara nöjda.

Jag tycker inte att det angår alla på min lista hur min kropp mår eller hur hjärtat bara vill gå sönder vissa dagar helt utan anledning.

Faktiskt, jag tror ändå ingen bryr sig, för JÄVLAR va min facebook skulle förvandlas till en klagomur så fort jag sa exakt som jag känner varje dag.

Därför handlar bara min blogg och min facebook för det mesta om mitt lilla gryn, Ricko.

Lev med det eller gör som alla andra, bli skitbittra och tjura i ett litet hörn.

Jag är i alla fall inte bitter.

Jag förstår om det blir tråkigt att se min hund dygnet runt.

HAAAH! Här är en till bild!   

Idag har varit en bra dag tycker jag.

När Trollet slutade jobbet åt vi på kina.

Ja, vi åt för mycket.

Ja, vi höll på att spricka och rulla ut från restaurangen.

Ja, vi fick en ren och skär matkoma.

But still. Fett värt det.

Sen fick Ricko sin promenad och sen dess har vi tatt det rätt lugnt.

Jaha, nähe. Undrar vad man ska göra idag då?

Trollet och jag hjälptes åt att städa lite hemma igår och det känns bra mycket trevligare nu när det inte är damm överallt..

Senare ska det lagas soppa och troligtvis före det ska väl den där busiga lilla vovven ut och få sitt antar jag.

Igår/natt så har det snöat men det har väl inte många missat.

För mig som hatar snö är det absolut inte kul när det bara kommer mer och mer hela tiden när den ena väl smält undan..

Men och andra sidan är det ju fortfarande vinter och man kan inte bestämma över vädret så jag får ta en dag i taget helt enkelt.

Vart ska man gå idag då mån tro?

Ska jag kanske få min tumme ur blockeringen och spela det där tv spelet jag sagt i flera dagar att jag vill spela?

Jag vet inte.

Vi får se vad dagen bjur på.

På dagens promenad.
INNAN det började snöa så vi knappt såg vart vi gick...   

Men så här duktig är han på att hålla koll!

Våren är inte här än på ett tag men det märks att det går mer och mer åt rätt håll nu.

Nu börjar fåglarna sjunga och dra på trissor också, ibland får vi se solen titta fram!

Idag gick vi vändan genom byn jag och Ricko.

Vi brukar inte gå där jättemycket, eller har inte gjort så länge när han varit liten just för att det ska lockas så mycket på honom konstant av alla människor man inte vill ska hälsa på honom.

Men nu börjar han bli stor och har på söndag nått upp till 6,5 månad.

Nu börjar både han att lugna ner sig och människor är inte lika intresserade av att hälsa längre.

Extremt skönt.

Jag brukar dessutom försöka ha honom lös så mycket det går och det fungerar mer än toppen!

Han vet om att jag vill ha honom kopplad när vi möter folk och hundar så då sätter han sig ner.

Självklart är ju allt fokus på dom vi möter men ber jag honom sitta så gör han det.

Han har alltid varit väldigt lätt att ha och göra med och jag vet att en hund som han det finns bara en på miljonen.

Tänk er själva ni som är vana med valpar hur mycket dom biter sönder, skäller, hoppar upp leriga i soffan, inte alls lyssnar när man vill att dom ska vara lugna, ligga still på sin plats har man inte alls tid för och allt är en enda röra fram tills ett års ålder.

Ricko har aldrig bitit sönder något han inte får. Han får ibland kartonger och det biter han sönder, men det får han ju också göra. Han har aldrig bitit sönder en sko eller ens försökt.
Han har kunnat "låna" dom men släppt ifrån sig så fort vi sagt att han inte får röra.
Han har förstått sedan dag ett att hans plats, det är på täcket bredvid soffan.
Han har sedan dag ett varit tyst hela nätterna och han vet nu att när vi ska ha frukost får han leka i storrummet eller ligga under bordet.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst för han är verkligen en helt otrolig valp.

Han är ingenting av det man är van med sedan tidigare.

Han finns till och man behöver sällan säga åt honom.

Jag är stolt över honom och det vet han om.

Han är mammas lilla gris och vi har byggt upp ett väldigt speciellt band på den här lilla tiden han bott här.

Jag tjatar mycket om det, att han är perfekt, och många tror att jag bara överdriver.

Men faktiskt, alla som fått spendera en dag med honom och får se hur han fungerar både hemma och utomhus blir helt förvånade över att han är som han är när han är så liten.

Han är fruktansvärt klok och jag vet att det bor en liten lillgammal hund i den där kroppen någonstans som styr och ställer.

Jag är kär i honom.

Jag är upp över öronen förälskad i det där lilla goa knytet   

Gammal bild, men den är för söt för att inte visas.

Idag ska vi till stan en vända och tänkte ta med Ricko så han får utforska lite och lära sig ett och annat där.

Jag tycker faktiskt att han är bra mycket bättre att ha att göra med i stan.

Där vet han att ingen är speciellt intresserad av att hälsa som här i byn där alla verkar besatta nästan bara för att han råkar vara valp.

Det är rätt roligt det där hur andra ska tala om hur jag ska göra med min valp och vad han behöver.

Sånt vet jag ju själv.

Och nej, han MÅSTE inte hälsa på allt vi möter.

Vad fan än folk tycker och tänker så lider inte Ricko av att bara gå förbi en hund lite då och då.

Men vissa tror att han lider något så oerhört och får psykiska men resten av livet om vi bara går förbi ibland.

Sånt verkar vara strängt förbjudet i den här byn.

Men i alla fall, jag tänkte att vi skulle ta en titt och se om vi hittar någon fin väg att gå.

Man tröttnar ju rätt snabbt på att gå här när omständigheterna är som dom är.

Visst ser ni hur han ser helt förfärligt förkrossad ut av att vi har börjat ignorera människor och andra hundar?

Solen har äntligen hittat hit!

Som den har varit efterlängtad!

Vi har varit och hälsat på lite av Trollets familj nu över natten och tog en promenad där borta igår med Ricko, men före det fick han leka med två väldans glada samojedkillar.

Idag har vi en nöjd och väldigt glad kille.

Han har fått uppmärksamhet och bara busat ett helt dygn och nu när dessutom solen vill titta fram så har han varit helt underbar.

På dagens promenad mötte jag och Ricko flertalet människor som var ute men tack och lov kunde han bara gå förbi.

Samma med hundar. Vi har gått förbi flertalet skällande hundar men han har som högst bara kunna pipa till någon gång men sen bara gått förbi.

Det är en rätt big deal vad gäller Ricko nu för tiden.

Han har trotsat ett tag men nu när han har kommit över 6 månaders tröskeln är hormonerna både här och där.

Oftast överallt.

Så vi har väldigt ofta en pipande och skrikande hund som SKA fram till allt som rör sig, han drar som besatt och det händer att han ska skälla tillbaka om någon skäller på han.

Han har alltså en tid nu varit mer vild än tam.

Vilket självklart kan driva en till vansinne.

Men han är liten så man måste förstå att han testar allt och vill allt.

Men idag.

Snacka om världens dröm att ha och göra med.

Idag gav han mig äntligen hopp om att det faktiskt finns en hund där under och inte bara ett okontrollerat vilddjur.

Nu kan vi snart börja sikta in oss på att våren är på ingång och hur mycket gladare och trevligare kommer inte världen bli DÅ?! Yeey!