Idag tog jag med Ricko till min såkallade jobbcoach från arbetsförmedlingen.

Han är benämd med "såkallad" för att han går mig mer på nerverna än någon annan.

Han lyssnar inte, han respekterar inte och han förstår för allt i världen inte att min kropp inte mår bra av ett för fysiskt arbete.

Just nu står nog att få det där sjukintyget högst upp på listan så jag kan trycka upp det i ansiktet på honom så får han det bevisat på papper...

Men i alla fall, det jag skulle säga var att Ricko skötte sig rätt bra idag mot vad han brukar när vi är där.

Han pep så extremt mycket bara, som vanligt när vi är iväg, men bortsett från det är jag stolt över honom.

Lite finslip här och där så kommer han bli en perfekt hund när han blir äldre.

Men gudars skymning vilket värdelöst väder!

Det regnar, det snöar, det är sol och det regnar och snöar igen.

Varken jag eller Ricko vill ut när det är så här så det va ju en väldig tur att vi tog en så bra promenad igår så han inte tjuter allt för mycket av att få leka hemma mest idag.

Han spelar mest fotboll med sig själv och bär runt på sin snutteråtta.

För övrigt så fyller min mor år idag! Hurra!!     

Igår blev Jesper värmlänning.

Det känns tomt, tungt och vemodigt.

Men också tryggt, lättsamt och glatt.

För jag vet ju att han får det bra där.

Jag vet ju att han redan äter som en häst och utforskar. Jag vet ju att dom kommer skämma bort honom och att han redan är nyfiken på sin nya vän.

För hans skull är jag inte orolig.

Han kommer trivas bra där borta och han är inte längre bort än att jag får veta hur han har det. När jag vill.

Vi har en glad liten kille.

En väldigt, väldigt, VÄLDIGT glad liten kille.

Han älskar allt och han älskar alla.

Idag släppte vi lös Ricko vid ett ställe under promenaden och han blev nästan maniskt lycklig.

Den blicken, den farten, den lyckan.

Ricko blir liksom lycklig och glad för allt, men idag blev han verkligen över det vanliga lycklig.

Om det berodde på att det var både husse och matte med eller om det va för att det va en ny plats eller helt enkelt att han hade mycket spring i benen som han bara längtade efter att få göra sig av med.

Det lär vi nog aldrig få veta.

Men herre min skapare vilken lycklig hund vi fick.

Nu sover han gott på sin plats och nog känner sig rätt nöjd med livet.

Han har fortfarande kvar sin fula råtta som han valde själv andra dagen han bodde hos oss. Den är han rädd om   

Ricko är ju som jag har sagt tidigare väldigt klok.

Ibland FÖR klok för sitt eget bästa.

Han är snart 6 månader och bara mer och mer av hans smarthet kommer fram.

Han snappar upp saker man själv inte tänkt på att han kanske märker, innan han faktiskt själv gör dom.

Som idag.

Han och jag gick våran promenad och jag brukar alltid släppa honom lös på vägen hem när vi kommer till idrottsplan.

Dels för att det är det bästa han vet och komma lös och dels för att han sköter sig så jävla fint.

Så länge vi är på idrottsplan får han vara lös så mycket han vill, men när vi kommer in på en stig som går bredvid vårat "hus" (läs radhuslägenhet) så brukar jag koppla honom.

Han har liksom en tendens, precis som alla valpar, att jättelyckligt springa fram till alla människor han har chansen att springa fram till.

Därför tar jag det säkra före det osäkra att koppla även om ingen är ute.

Idag gjorde jag detsamma och gav inga tecken på att han skulle få koppel på sig.

Den lilla rackarns busen VET att det gäller att springa av sig medans han kan, så det gjorde han. Han rejsade och rejsade och rejsade och kasta pinnar med sig själv.

Men, så kommer vi till platsen jag brukar koppla honom på och han sätter sig utan att jag bett honom och väntar tills jag satt koppel på honom.

Sen går han som en dröm hela vägen hem.

Jag brukar ALLTID få ropa in honom för han vill verkligen inte alls bli kopplad igen, han tycker ju att han är så duktig lös ändå.

Han är så smart och det är precis det jag älskar honom så för.

Jesper har hittat sitt hem.

Han har inte flyttat än men han kommer att bli en värmlänning.

Världens goaste och finaste lilla kille kommer inte längre att bo hos mig..

Mitt hjärta gör ont när jag tänker på det.

Först förlorar jag min kärlek Napoleon innan jul och sen tvingas Jesper att flytta.

Han har vant sig med att vara ute och det ska han få fortsätta med.

Han älskar att vara fri och rulla i jord, gräva tunnlar, hitta på bus och äta gräs hela dagarna.

Han vill ha en vän att dela med sig av sin kärlek till och han vill ha någon vid sin sida när det är kallt.

Han är van med det.

Det vore oansvarigt av mig att skaffa en vän till honom nu när jag vet att vi kommer att behöva flytta snart.

Speciellt när jag vet att han inte vill in igen, ska jag då sitta där med två kaniner att omplacera?

Jesper är och kommer alltid förbi en stor kärlek för mig, och det här gör jag för hans skull.

För att han ska få fortsätta må bra.

En bild från när han va liten och bara dagsfärsk hemma hos oss   

Vi tog en tidig morgonpromenad jag och Ricko.

Det va ungefär 22 minus,och det satte sina spår kan man säga...