Idag fick det bli en liten vända med Ricko.

Jag är fortfarande sjuk och känner mig överansträngd för nästan ingenting, men Ricko måste få röra på sig så därför gick vi en bit i kylan.
(Ta det lugnt! Han har fått gå långa vändor med husse i veckan!)

Ricko är ju som jag nämt tidigare inne i sin allra värsta trots just nu och är oftast mer vild än tam när vi är ute nu för tiden och han drar i kopplet så man tror inte att man ska ha några armar kvar när man kommer hem igen.

Men då och då kommer den där sköna hunden fram.

Den där som man bara älskar till döds.

Idag visade han den hunden och jag fick tillbaka hoppet en aning om att han kommer sluta vara så jobbig.

Han drog i stort sett knappt någonting.

Lite drog han men det va inte så nämnvärt.

Han får som bekant inte nosa så mycket i kopplet eftersom han stressar upp sig så då och inte ens det gjorde han.

Han gick lugnt och fint och bara såg sig lugnt omkring.

Självklart lönar det sig att sköta sig och det vet han, så idag fick han leka på idrottsplatsen på vägen hem.

Till och med då hörde han vart enda ord.

Jag hade kunnat viska när jag lockade på honom.

Så lyhörd och duktig var han.

Vi har en hund där under den där jobbiga trotsiga skitungen som tror att han äger världen!

Hurra!

Bilderna är inte från idag men det spelar ingen roll känner jag. Han är ju lika fin ändå