Först blev Trollet förkyld, sen blev jag smittad.
Jag har mått så jävla dåligt och har knappt sovit alls senaste dagarna.
Idag fick jag äntligen nässpray och VAFAN.
VARFÖR har jag aldrig köpt nässpray?!

Helt plötsligt kan jag andas.
Helt plötligt känns det inte som att bihålorna ska sprängas, och helt plötsligt blev jag nästan bra?
Vafan?
Tänk om jag tänkt på det tidigare, då kanske jag sluppit dö 15 gånger om varje förkylning?!

Jag skrev ett aplångt inlägg i mobilen.

Sen råkade jag trycka på bakåtknappen och allt försvann. Suck.

Jag bytte till datorn.

Jag började i alla fall så här eller nå:

Jag ser dagligen alla dessa kreativa och duktiga människor som visar upp allt dom gjort med stolthet.

Det gör mig både glad och ledsen.

Glad för deras skull. Att dom är bra på något och utvecklar det.

Ledsen för att det får mig dagligen att inse att jag inte kan någonting. Jag är inte bra på någonting.

Att kunna baka och laga mat efter recept är ju inte precis en big deal, jag följer ju bara instruktionerna för vad någon annan kämpat sig svettig för att få ihop.

Det får mig också att tänka på alla dessa arbetsintervjuer man ska gå på när man söker jobb.

Tror ni det går bra för mig eller?

NEJ FÖR JAG SUGER JU PÅ ALLTING OCH MAN MÅSTE VARA SÅ JÄVLA BRA PÅ ALLT OM MAN GÅR PÅ INTERVJU!

Liksom, "nämn tre saker du är bra på" eller "beskriv dig själv med tre ord".

Jag är inte bra på någonting.

Jag är deprimerad, bitter och skittråkig.

Ja men åh va bra det går att få jobbet man vill ha av hela sin själ!   

På varje intervju ska jag vara någon jag inte är och det gör mig bara ännu mer ledsen.

Jag brukade vara världens gladaste varje dag och jag brukade beskriva mig själv som "skitrolig och utåtriktad".

Jag har ju knappt ens några vänner.

100+ på facebook är inte precis att räkna med.

För det är liksom inte så att 100+ hör av sig för att fråga hur man mår eller om man vill hitta på något.

Det är inte ens 5+ som hör av sig.

Jag brukade kommentera då och då hos mina vänner att jag bryr mig jättemycket om dom och saknar dom och gärna ville ses. Det har jag slutat med för jag fick 99% av gångerna en "gilla kommentaren" eller en tafatt liten kommentar om "ja vi måste ses! det var evigheter sedan" men självklart händer ingenting för det är bara jag som ska åka till alla andra hela tiden men ingen hälsar på mig.

"Men hallå! Du har ju din hund! Hitta på grejer med honom."

Ja men varken han eller jag skulle ju orka med för det första att vara ute hela jäkla tiden 24/7.

Någon gång vill man väl göra något annat?

Och för det andra så finns det INGENTING roligt att göra med en hund där vi bor för att ingenting satsas på djuren här.

Det finns inte ens en hundrastgård att gå till.

Men åk någonstans då?

Ja vart då?

Vart ska jag åka ensam och hitta på något ensam?

Trollet är inte för fem öre intresserad av att gå kurser tillsammans med mig och Ricko och ser honom ändå bara som min hund för "det är ju mitt intresse bara".

Han intresserar sig bara av sina bilar och pratar bara bilar. Så nej, det kom inte ens på fråga.

Så ja.

Här har ni mig.

Ensam och jävligt deprimerad.

Utan hobbysar och utan liv.

Men, jag har snart sett varenda jävla film som någonsin gjorts.

Det kan jag ju skriva i mitt cv.

Jag saknar verkligen den där tiden då man kände att man var någon.

När man uppriktigt kunde säga att man var "social och utåtriktad", för det var den man var. På riktigt.

Nu är jag mest bara trött, har ont överallt och gråter så fort jag blir ensam.

Ibland gör det så ont att vara jag att det känns som att hjärtat ska gå sönder.