När ingen annan kan stå bredvid under träningen och skrika peppningar, ja då får man göra det själv!

Egentligen var jag inte alls på humör för att cykla idag.

Jag kände mig otroligt trött och matt i kroppen.

Men jag satte mig ändå på sadeln och började trampa.

Och ja, varenda sekund dom 20 minutrarna ville jag bara dö.

(Det går inte att cykla längre än så åt gången, sadeln gör att man får helt mordiskt ont i häcken, och jag överdriver inte ens. När man hoppar av har man seriöst svårt att gå för att man har så ont. Det händer alla så det är inte bara jag)

Men jag fortsatte ändå trampa och jag kämpade!

Till slut, när det va dags dom sista 5 minutrarna för att öka motståndet, så ville jag bara gråta.

Mina ben gjorde så ont!

Min kropp var så slut och mitt arsel, å min kära häck, den höll på att dö den med!

Men jag fortsatte trampa och sa högt för mig själv:

"Du är ingen förlorare! Du har fortsatt i 15 min trots att du egentligen inte orkar, du har ingen energi kvar, men, du fortsätter kämpa! Du är en vinnare!

Tänk på alla dom som skrattat åt dig och hånat dig bakom din rygg, som skrattat åt din vikt, DOM sitter där på soffan med chipspåsen i ena handen och godis i den andra samtidigt som dom häller i sig litervis med dricka om dagarna. Men du, du är uppe 20 i 8 och sitter på en träningscykel!

Fy fan va du är bra! Du är bäst!

Vem skrattar nu egentligen? Det är DU som är tar hand om din hälsa. Jag är stolt över dig!"

Jag upprepade orden högt för mig själv om och om igen, och till slut så kom jag i mål!

Trött som fan, men, jag kom i mål!